Malm till tack järn

48376892_2165845683632657_4059217266972033024_n.jpg

Finns informationstavlor vid de bäst bevarade Hyttorna. Har fotat och skrivet av vad som står på informationstavlorna vid Borgviks hytta som jag tycker beskriver det bra.


Masugn

Masugnen i Borgvik byggdes under åren 1863 – 65 av den kände hyttabyggaren Jonas Olsson. I masugnen framställdes tackjärn av järnmalm. Den första masugnspipan var 12.45 m hög. Masugnen placerades i mitten av ett stort utrymme som kallades rådstugan. Stället, den nedre ugnsdelen, var uppfört av huggen sten. I stället fanns fyra bröstningar. De var avsedda för formor dvs öppningar för inblåsning av luft. I en av bröstningarna fanns utslag för järn och för slagg. Masugnspipans yttermantel uppfördes av sten och innermantel av eldfast Höganästegel. Pipan var bandad. I den översta pipdelen fanns ett uppsättningshål, en öppning för påfyllning av masugnen. Taket över masugnen var öppet av säkerhetsskäl. 

Träkol kördes upp till kransen i kolkorgar och rostad malm samt kalk levererades upp med hjälp av sk malmhundar, små vagnar på transportbanor. Det gjordes 40-50 påfyllningar per dygn. Alla påfyllningar protokollfördes. Malmen smältes vid 1400-1600 grader Celsius. Smältningsprocessen fick inte avbrytas eftersom risken var stor att smältan skulle stelna i pipan och förstöra masugnen. Detta krävde skiftarbete utan avbrott. Vid ett tillfälle pågick smältningsprocessen i fem år. Uppehåll gjordes enbart för reparationer och moderniseringar vilket skedde tex 1870 då masugnspipan höjdes upp till 14.4 m. Nästa ombyggnad ägde rum 1897 då masugnspipan höjdes upp till 17.4 m. 

Framför utlsagsbröstningen fanns en rörlig ränna för smält järn, järngatan och en ränna för slagg, slaggskjutaren. Slaggen tappades först, leddes ner i formar och göts till slaggstensblock. Granulerat eller krossat slagg användes som grus. Slaggstensprodukterna var uppskattade som byggnadsmaterial fram till 1920-talet. Produktionen av dem upphörde på grund av nedläggningarna av hyttor vid den tiden. Tappning av järn skedde var fjärde timme. Tackor var ca 30 kg tunga. Bruksstämpeln, liggande måne med stjärna över, fanns på järntackornas undersida. 

För en årsproduktion av 3580 ton tackjärn behövdes 225400 hl träkol (22540 m3 träkol… (225400*100/1000) egen anm) och 730 ton kalksten. 

_8006890_DxO

Rostugn

Det första steget vid järnutvinning från malm är rostning. Rostningen är en metallurgisk process vid vilken malm upphettas till 500-600 grader C vid lufttillförsel. Det gör malmen porös och lättkrossad. 

Malmen vid Borgviks hytta hämtades från gruvfälten i Nora och Filipstads bergslag via järn- och sjövägen. Den rostades från början i en enkel stybberostugn (stybb = smulat kol) som låg på malmtorget. Ugnen var ”af slaggtegel, täckt af tegel på jernsaxar”. Genom att använda träkolstybb som bränsle sparade man på det dyrbara träkolet. 

Stybbesrostugnen kompletterades år 1872 med en modern, ur energisynpunkt effektivare rostugn, efter riktningar av den svenska uppfinnaren Erik Willgott Westman. Ugnens läge är markerat i gräset. 

Rostugnen hade en gråstenssockel med åtta uttagsgluggar. Ugnspipan var murad av eldfast Höganästegel och var bandad. Malmen transporterades upp till rostugnstoppen med en vagn sk malmhund. Den färdigrostade malmen kratsades ut genom uttagsluckor och skickades till malmkrossen och vidare till masugnen. 

_8006907_DxO

Bilden på informationen vid Monica Zetterlund museet är avskriven ordagrant

Mulltimmermasugnen ligger nära skogen och kolmilorna. Skortstenspipan i mitten murs av eldhärdig sten och den övre delen kläs utvändigt med timmer. Värmeisoleringen mellan timmer och pipa består av mull, jord, sand och sten. För att få malmen lättslagen och fri från svavel rostas den först i en rostugn. Sedan fylls pipan uppifrån med malm, träkol varvat. Bälgar drivna av vattenkraft håller elden igång. Malmen smälter och tillförs kol från träkolet. Slagg och smält järn separeras och slås ut från botten av ugnen. Järnet gjuts sedan till tackjärn. 

Masugn var en större ugn för malmsmältning. Mellan den yttre timrade väggen fylldes masugnen med sand in till pipmuren. tackjärnet från masugnen kunde inte smidans pga mycket kol och andra föroreningar utan måste bearbetas vidare. 

Hammarsmedjan drivs också av vattenkraften. Där värms tackjrnet upp igen så föroreningarna slås ut. Det rena tackjärnet slås ihop och formas till stänger, stångjärn, som är ett smidbart svenskt järn vilket fortfarande är eftertraktat. 

Bessermerugn är en senare uppfinning. Det sista ”blåset” gick 1964 i Hagfors järnverk. Där tappas tackjärnet i en stjälpbar ugn och luft blåses genom smältan. Först bortoxideras kisel och mangan, som övergår till slagg. Sedan oxideras kol och fosfor. Lågans och gnistregnets utseende avgör när den önskade kolhalten infallit och processen avslutas. 

På 1800-talet utvecklas tillverkningen och istället för att smida järnet med hammare börjar man valsa stångjärnet. 

Nya götstålsmetoder gör också sitt intåg med införandet av martinprocessen. Bruksförvaltaren Johan Fredrik Lundin i Munkfors är en av pionjärerna för den utvecklingen. 1869 införs metoden i industriell skala vid Munkfors bruk (Ett år efter Lundins död)

Foto av en bild från en utställning om UHB´s historia vid Monica Zetterlunds museum i Hagfors nov 2018.

Källor och länkar

  • Informationstavlor vid Borgviks hyttan
  • Informationstavlor vid Monica Zetterlund museet i Hagfors