Gruvor och malmfält

Har börjat med att anteckna de gruvor och malmfält som fanns i Värmland. Är inte komplett ännu….  Uppgifterna nedan och texten är hämtad från Jalmar Furuskogs bok ”De värmländska järnbruken” som han publicerade 1924.

Tillsammans beräknas de värmländska gruvfälten ha givit närmare 7 miljoner ton malm. Persbergsfältet står för närmare 50% av den volymen. Järnmalmen i Persberg hade en fosforhalt på mindre än 0.01%. Den tillsammans med den malm som bröts i Dannemora var den yppersta malmen i Sverige.

Färnebo socken

  • Persbergs odalfält 1761 – 1907
    – Storgruvan
    – Braskegruvan
    – Haggruvan
    – Malmbergskällgruvan
  • Yngshyttefältet 1887 – 1903
  • Getå gruvor 1848 – 1907
  • Gåsgruvefältet 1871 – 1895
  • Limtjärnsfältet 1874 – 1907
  • Änggruvefältet 1848 – 1906
  • Agegruvorna 1856 – 1897
  • Långbansfältet 1761 – 1907
    – Storgruvan
    – Gustavsforsgruvan

Nordmarks socken

  • Finnmossegruvan 1858 – 1907 (Nils Jern 1713)
  • Nordmark och Taberg 1761 – 1840
  • Nordmark 1841 – 1907
  • Taberg 1841 – 1907
  • Haborshyttefältet 1841 – 1905
  • Finshytteberg fr 1700
    – 3 gruvor
  • Brattforsgruvan

Gåsborns socken

  • Fagerbergsgruvan

Rämens socken

  • Rämsbergs gruvor

Kroppa socken

  • Nykroppafältet
  • Sundsgruvorna
  • Ansviksfältet

Vet inte än vilken socken gruvan låg

Sjö- och myrmalm har också spelat en viss roll i den Värmländska järnhanteringen. Värmland samt Småland är de landskap där det mest förekommer sjö- och myrmalm. Det var främst perioden innan bergsbruken som denna typ av malm hade betydelse. I närheten av Ambjörby i Klarälvdalen har 12 ugnar grävts ut som på sin tid var avsedda för att göra järn av sjö- och myrmalm. Det var dock inte fråga om några bruk utan var en sidoverksamhet till jordbruket och malmen användes för att göra nyttoföremål. Den sista osmundsugnen påträffades i Holmedals socken där man ända inpå 1830-talet smälte malm som hade tagits upp ur sjön Stora Flat.

Man har även gjort fynd efter myrmalms framställning i Gustav Adolfs socken.

Koppar och silvermalm

De sparsamma förekomsterna av koppar – och silvermalm har aldrig spelat någon spelat något större roll för den värmländska bergshanteringen. De historiskt mest intressanta av de värmländska silvergruvorna är Hornkullen i Kroppa socken som bearbetades redan ur hertig Karls tid och bidrog till Nykroppa kronobruks uppblomstrande. I detta område var kopparhanteringen föregångare och vägröjare för den senare järnindustrin. Silvermalmen bröts vid Hornkullen och kopparen vid Torskebäcken. Kopparen bröts aldrig i någon större omfattning och silverdriften upphörde kort efter sekelskiftet till 1600 tal.

Det gick åt stora mängder kalksten när man smälte järnmalmen till tackjärn. Den finns rikligt i Värmlands leptitområde. Vid både Persbergs, Nordmarks och Långbans gruvfält finns betydande kalkstens- och dolomitstockar. Kalkstenen kallades också ”Limsten”. Problemet man hade var att även den behövde transporteras till de hyttor där den inte fanns i närheten

Källor

  • Jalmar Furuskogs bok ”De värmländska järnbruken” från 1924