Brukspolitik under 1600-talet

Furuskog skriver i sin bok att det i Bergslagen fanns sedan mitten av 1500-talet flera hammare men i Värmland fanns i början av 1600-talet inte en enda.

De utländska kunderna ”klagar” över att de hellre vill köpa bearbetat stångjärn istället för tackjärnet som kom direkt från hyttans masugn. Vid Norrköpings riksdag år 1604 finns ett uttalade om att ”osmunden borde slås till stångjärn innan det exporterades”. Karl IX vänder sig då direkt till Värmlands bergsmän i avsikt att uppmuntra byggandet av stångjärnshamrar.

I ett märkligt brev, daterat Örebro den 4 febr 1606 erinrar Karl IX först om att i den Värmländska bergslagen icke fanns några hammarsmedjor i olikhet mot vad som var fallet i Nora och Lindesberg där det redan under ca 500 år hade funnits hammare. Kungen lägger i brevet fram olika argument för att bergsmännen även i Värmland ska satsa på hammarsmedjor. I brevet utlovas också olika fördelar samt direkta och indirekta betalningar för att en sådan uppbyggnad ska kunna ske.

Responsen är positiv och resultatet blir att till en början byggs de 4 första hamrarna i Värmland. Hammarsmedjorna vid Vikhyttan, Hännickehyttan, Asphyttan och Torskebäcken blir de första.

Under de efterföljande årtiondena byggs sedan flera hammarsmedjor upp i Värmland och 1600-talets början präglas nu av ett mer mångsidigt arbetsliv inom de olika bygderna där gruvor, hyttor och hamrar blev lokaliserade i närheten av varandra. Järnhanteringen på denna tid var strängt råvarubaserad och att Värmland nu går in i en period där alla delar av järnhanteringens processer finns inom landskapet får en mycket stor betydelse för Värmlands utveckling.

Karl IX brukspolitik och optimistiska uppfattning hur Värmlands bruksrörelse skulle orginaseras och utvecklas kommer dock på fall. Redan 30 år efter uppmaningen att bygga hamrar övergick den officiella brukspolitiken framförd av guvenör Carl Bonde till att göra geografisk skillnad på vart gruvor, hyttor och hamrar byggdes. Redan 1636 den 23 december kommer en förordning  om ett förbud mot hammarbyggande inom bergslagen. Främsta anledningen som Furuskog nämner är att det nu inte går att få tag på kompetenta smeder i samma utsträckning och antal till alla de hammare som hade vuxit upp ”som svampar”.

Furuskog skriver att den riktiga anledningen var dock en annan. Det var myndigheternas omtanke om skogstillgången som var det bärande motivet i den kommande 200 åriga regleringen. Skogen räckte helt enkelt inte till och uttaget behövde begränsas.

Förordningen om nedstängning av hammare byggda efter 1608 och förbudet att bygga nya fick dock inte det praktiska genomslag som man hade förväntat sig. Järnhanteringen hade ändå sin ”gilla gång”. Det är först ca 50 år senare vid hammarkommisionerna 1687 och 1688 som det händer något i praktiken. Flera hammare stängs nu eller får sitt smide betydligt reducerat.

Egen reflektion…. Intressant att myndigheterna inte rådde på eller inte fullt ut vågade stöta sig de betydelsefulla bergsmännen och smederna. Furuskog uttrycker sig att det var först 1687 som det blev ”verklig räfst anställd”. Det dröjde alltså hela 50 år innan myndigheterna på allvar vågade ställa eller kanske bara hota de viktiga bergsmännen med ting och domar. Något hänsynstagande till Karl IX tidigare uppmuntran att starta hammarbruk kan det nog inte ha varit eftersom han dog redan 1611.