Brukspolitik under 1700-talet

Furuskog skriver att den svenska järnhanteringen under 1700-talet ”är ett tidevarv av stillestånd och sakta skeende mognad”. Den väldiga expensionen under 1600-talet har inte sin motsvarighet under 1700-talet.

Värmland avviker dock något från landet i övrigt då järnhanteringen utvecklades relativt sent i länet och det gör att det ännu finns möjligheter att utvecklas. Furuskog skriver ”Det värmländska smidet fortsätter därför, ehuru stramt tyglat av de näringslivspolitiska restriktionerna att erövra nya bygder”.

Merkantilismen blir ledstjärna under 1700-talet som innebar noggranna föreskrifter från myndigheterna. Både produktiosmedeln och produktonskvantiteterna begränsades.  Järnhanteringen fick nu drag av en orörlighet men som av andra skulle kanske ha kallats ”fasthet och soliditet”.

Det svåraste för de som vill starta nytt eller utvidga var att man behövde visa att det fanns disponibelt med sk kolskog. Skogen hade blivit bristvara. Brukspolitiken blev pga av avsaknaden av kolskog allt strängare under 1700-talet och 1784 blev det tom förbjudet att ansöka om privilegier.

Det sker dock en kraftig ökning i Värmland under 1700-talet av sk manufakturverk och smedjor som tillverkar slut produkter från stångjärnet. Flera knipp- och spiksmedjor växer upp. Furuskog beskriver det utförligt framväxten i ett kaptiel av alla smedjor och klensmedjor i länet.

En hel del av vad som tillverkades gick också på export. Vid 1700-talets slut fanns ett 30-tal manufakturverk. Knippsmidet var råmaterial för spiktillverkning eller användes vid båtbyggande. Det fanns även manufakturverk som bedrev plåtsmide. Sk klensmedjor tillverkade produkter som användes lokalt som liar och hästskor osv.

Egen reflektion

Det går inte att ta minste på skillnaden mellan 1600-talets framtidstro med obegränsad expension till 1700-talets mer återhållssamma period. Det kanske var bra att råvaran ”skog” börjar ta slut. Det gör att en ”ny” industri tvingas fram. Vidareförädlingen av stångjärnet till slutprodukter. Tidigare var slutprodukten vid de Värmländska hyttorna och hamrarna till mycket stor del tackjärn och stångjärn. Denna halvråvara gick tidigare till stora delar på export. Under 1700-talet börjar en ”ny” sorts industri växa upp eller snarare – mogna. Vidareförädling vid sk manufakturverk, smedjor och klensmedjor och nu börjar även dessa slutprodukter att exporteras.

Intressant är regleringen och tillsynen från statsmakternas sida. Hur gick det till i praktiken med tillstånd, övervakning och kontroll? Det måste ha växt upp en ny grupp i samhället i form av byråkrater med mäktiga titlar som utövade den praktiska kontrollen och tog in skatten.