1800 talet…. vad hände egentligen?

Under 1800-talet ökade kraven på stordrift och koncentration vilket ledde till en geografisk omorientering. Den värmländska småskaliga bruksrörelsen hängde inte med utan föll räddningslöst i spillror.

  • 1400 talet när de värmländska järnbergen började brytas och de första osmundhyttorna växte upp vid gruvbygdernas vattendrag
  • 1500 talet där en lovande stångjärnsindustri byggdes upp med statens uppmuntran och hjälp vid anläggande av sk kronobruk som låg nära malmtillgången
  • 1600 talets väldiga uppsving med ökad malmbrytning som möjliggjorde en utökad hyttbygd och nybyggda stångjärnshammare
  • 1700 talet där allt avlägsnare bygder får del av hytt och stångjärns utbyggnaden i länet och där man genom lärlingssystem och överföring av kunskap mellan far och son i lugn och ro utvecklar och förfinar processerna. Den period då den värmländska brukskulturen utvecklas.

Hela 400 år av långsamt fortskridande utveckling förändras och omvärderas nu radikalt under 1800-talet. Nya produktionsmetoder, nya kraftbehov och utökad kommunikation gör att ”man får tänka om ”efter andra principer och måttstockar

Det finns dock ingen skarp gräns mellan 1700 och 1800 talet. Den nya tiden kunde anas redan under 1780 talet när man hörde talas om den sk puddlingsprocessens uppfinning. Ett nytt sätt som gjorde att man kunde använda den engelska stenkolen istället för träkol vid masugnsdrift och färskning. Det dröjde dock ganska länge innan det skedde i praktiken. De sista årtiondena under 1700-talet var hittills de mest framgångsrika i den värmländska bruksutvecklingen.

downloadDet måste ändå ha varit minst sagt hisnade att få höra talas om den nya möjligheten att kunna använda stenkol istället för träkol. Så mycket folk, tid och så mycket slit för att både fälla, tillverka träkolen vid milorna samt få fram den till hyttor och hammare. Träkolen – ett bränsle som användes i sådana extrema mängder att tom skogen mer eller mindre hade tagit slut på vissa ställen i länet. Vilken paradox ändå att de Värmländska bruken gick som allra bäst och var som mest lönsamma strax innan stormen skulle komma…. 

Jalmar Furuskog skriver att redan under början av 1800-talet började horisonten synbart mörkna. Utrikespolitiska oroligheter och en allmän känsla att något nytt och omdanade var i antågande som kunde eller som några med all visshet visste skulle bli kritisk för landets järnhantering. Den merkantilska brukspolitiken började sättas under debatt och ifrågasättas. Man lättade också i viss mån som en konsekvens därför på de strama produktionsbegränsningarna. De första 20 åren in på 1800-talet hände ändå inte så mycket i praktiken.

Furuskog skriver att ”tiden från 1820-talet till 1860 visar en oavlåtlig utveckling av masugnsdriften. Metoder för rostning, krossning och mycket annat förbättras”. Järnmalmens rostning som i århundraden har skett i öppna gropar i marken börjar nu ske i sk rostugnar. Först ut är hyttorna i Hedenskog, Svartå och Sunnemo. Bara några 10-tal år senare har de flesta hyttor i landskapet speciella rostugnar.

Det händer som sagt inte så mycket under de första 20 åren av 1800-talet men det smyger sig nu successivt in en helt annan anda i samhället och som påverkar i alla högsta grad den industriella verksamheten. Furuskog sammanfattar den som att ”naturvetenskapen ställs nu i näringslivets tjänst”. Under 1700-talet när både kunnande och erfarenhet byggt på kunskapsöverföring och tradition ersattes nu under 1800-talet med experiment, uppfinningar och tekniskt framåtskridande. Ledande kretsar i landet hade både ett vakande, nyfiket och intresserat öga på vad den utländska forskningen skulle få för betydelse och konsekvenser på egna näringslivet.

stångjärnUnder 1830-talet kom de första lanchashiresmedjorna . Produkten man nu kunde tillverka gick från hamrat stångjärn till smältstycken. Produktionskostnaderna sjönk också kraftigt jämfört med tidigare per enhet produkt. Blåsmaskiner av trä har börjat anskaffas runt 1830-talet och den första blåsmaskinen av järn är i drift 1837. De mindre och många hammare bruken i Värmland fick nu mycket svårt att konkurrera.

022wZVvZHJvrVilken förändring i synsätt att få gå från att behöva hamra tackjärnet till stångjärn (enligt bild från Tekniska museet) för högre kvalitet till att nu istället kunna smälta det till samma. 

Det blev också under 1830-talet tal på nya metoder för gruvdriften där man nu successivt går från tillmakning och sprängning till att nu börja använda borrar för att effektivare kunna spränga. Förutom rostugnar och blåsmaskiner vid hyttorna så kom även åtskilligt annat nytt som hade uppfunnits för att höja företagens produktionsförmåga.

Under 1840-talet blev näringslagstiftningen mer liberal och en 200-årig statsreglering av järnindustrin var nu till ända. Under 1840-talet har de flesta hyttor nu skaffat blåsmaskiner av järn.

Under 1850-talet kom också det stora uppsvinget för trävaruexporten och den växande sågverksrörelsen. Nya verksamheter som nu konkurrerade med järnindustrin. Även de värmländska manufakturverken blev undanträngda under 1800-talet av valsverk, spikfabriker och verkstäder. De första valsverken uppfördes i Lesjöfors 1854 och Munkfors 1856. De gamla knipp hamrarna såväl som spiksmedjorna kunde inte längre konkurrera med spikmaskinerna. Mekaniska verkstäder uppfördes nu också vid de större bruken men allt efter tiden gick så flyttades många av dem till städerna där arbetskraften nu fanns.

Under 1860-talet började de första stora järnvägslinjerna byggas. En genomgripande och grundlig omgestaltning inleddes.

 _8000882_DxOJa, minst sagt. Tror personligen att de som höll på med att transportera allt från malm, kalk och träkol till färdiga järn produkter sysselsatte fler än de som jobbade vid hyttan eller hammaren. Järnvägsnätet som nu började byggas användes också för andra industriella transporter inom trä och pappersmasseindustrin. För att inte nämna transporter av förnödenheter till persontransporter. Byggandet av järnvägen eller rättare sagt järnvägarna fick en mycket stor påverkan på samhället. 

Under 1860 talet gjorde Bessemers och Martins omvälvande uppfinningar sitt intåg. Nya metoder som nu tom gjorde det möjligt att även använda järnskrot vid tillverkning av nytt tackjärn eller stångjärn. Möjligheten fanns nu att framställa ”götmetall” i oanad skala jämfört med förut. De nya metoderna orsakade en svindlande stegring av järnproduktionen och utmärker tiden efter 1860.

Under början av 1870-talet gjorde Bessemer och Martin uppfinningarna även sitt inträde i Värmland. Bessemerverk var färdigbyggda under 1872 vid Borgvik, Långbanshyttan och Gustavsfors. Kort därpå vid Björneborg och 1876 fanns ett sådant även vid Nykroppa och under år 1880 i Hagfors. Martinmetoden gick ännu snabbare att införa. Munkfors var först redan 1868 och sedan under 1870 följde Lesjöfors. Vid 1900-talets början fanns Martin verk vid Nykroppa, Munkfors, Hagfors och Lesjöfors. Dessa bruk bildade en halvcirkel runt medelpunkten Filipstad och Persberg.

Under 1880-talet reste sig trämassefabrikerna allt tätare i de gamla bruksbygderna och under de sista årtiondena av 1800-talet började den elektriska kraftöverföringen bli en industriell faktor med stor betydelse. År 1880 då de nya tillverkningsprocesserna ännu var sin början fanns det ännu kvar ett 30-tal stångjärnsbruk. Ungefär 20 år senare vid 1900-talets början fanns det 6 st kvar. År 1924 bedrivs lancashiresmide i Värmland endast vid Borgvik och Munkfors och då i en obetydlig andel.

 

102446-d4bd860ec4554776b8822329c44c0270Nya bättre metoder och tekniker introduceras men som kräver mycket kapital. Ett kapital som bara kan ha skapats och sparats undan vid stordrift eller ett lånat kapital som bara kan återbetalas av kommande stordrift. Det blev inte helt lätt för de små hyttorna och hamrarna att skapa det ekonomiska utrymmet som krävdes. Det kapital man hade var ju det man kunde och det man genom slit hade lärt sig och fått att fungera. Ofta en far till son överförd kunskap. Den nya tekniken innebar inte bara ökade krav på kapital utan även ökad svårighetsgrad samt användandet av andra energi former än träkol och rinnande vatten. Produktionskostnaderna sjönk drastiskt per producerad enhet med den nya tekniken. Det senare var ett faktum som det bara inte gick att gå runt om man inte ställde om produktionens alla led. Det gick nu helt enkelt inte att konkurrera på samma villkor. 

De hyttor som investerar och försöker hänga med i utvecklingen förändrar också brukets och bruksmiljöns utseende. Från att ha varit ganska ”primitiva” anläggningar till att bli relativt stora fabriker med flera sammanbyggda byggnader eller några få stora. Talrika nybyggnader och renoveringar förändrar de anlagda hyttorna dramatiskt. I flera fall blev inte sällan fabrikskomplexet ”gyttrigt”.

Alla hyttor hänger dock inte med i utvecklingen och av vissa återstår redan under mitten och fram till slutet av 1800-talet i flera fall endast ruinerna som ett minne från ett svunnet utvecklingsskede i bygdens liv.  Material vid de nedlagda hyttorna har tyvärr tidigt använts till annat. Trävirket har kolats, järninredningen har sålts som skrot, byggnadsstenar har används till husgrunder, broar och annat som man kunde använda det till.

”Sålunda har man, stundom med en beklaglig brådska, påskyndat de gamla kulturminnenas förstöring” skriver Furuskog redan 1924.

images

Det gick mycket snabbt att på bred front inse att loppet var kört. Det gick snart inte att konkurrera hur mycket man än jobbar och anstränger sig. Det finns heller ingen väg tillbaka. Måste ha varit en mycket smärtsam period för många att tvingas lägga ned verksamheten och låta hyttan kallna och vattenhjulen sluta gå. Smärtsamt på individnivå men även för hela bygden. Tidsperspektivet är 1800-talet eller kanske mer precist 1820 – 1880 och nära 1890. Det är ändå en omställningsperiod som tog 70-80 år och sträckte sig över minst två generationer arbetare. 

Den tekniska reformverksamheten av hyttor och hammare från 1820-talet och framåt delade enl Furuskog in ägarskapet av hyttan i två huvudsaklig delar. Ena sidan hyttor etc som ägs av mer reformvänligare brukspatroner och å andra sidan hyttor etc som ägs av bergsmännen själva. Bergsmännen försvarar den omhuldade fädernedärvda traditionen och de anses bestrida nyttan av allt nytt även om det skulle leda till deras egen förmån.

Bergsmännens ovilja och oföretagsamhet att investera och satsa på tekniska förbättringar har enl Furuskog inte bara med ekonomi att göra. Driften av hyttor och hammare hade under lång tid skapat en stark ekonomisk individualism hos bergsmännen. En del hyttor låg relativt nära varandra men att samordna aktiviteter som alla behövde göra var svårt. Det gick lätt att se enl Furuskog då de hyttor och hammare som gick allra bäst var de som ägdes av en och samma person. Att övertala enskilda hyttägande bergsmän att underordna sig ledning och samordning eller tom sambruk ansågs omöjligt!

download (1) Intressant att bergsmännen som själva ägde och jobbade vid hyttorna såg sig själva på ungefär samma sätt som en bonde som äger sin gård efter att ha ärvt sin mark och kreatur. De såg sin verksamhet i första hand inte som ett företag utan mer som ett sätt att leva. Till och med på gränsen till en rättighet utdelad av staten och det innebar nog att de ansåg att de inte behövde underordna eller anpassa sig till några nymodigheter. Kunskap och erfarenhet var guld och det enda som var värt något. De hade ju dessutom som sagt fått ett privilegium, en slags inmutad rättighet av staten att bedriva sin verksamhet.

Liberalismen inom industrin gör sitt intåg under 1850-talet. Privilegier och ransonering av skog och produktionsvolymer luckras nu upp och statens styrning upphör. Först i praktiken genom att inte bestämmelser och beslut efterlevs eller kontrolleras och i 1859 års lagstiftning blev det också formellt.

”Iaktta var mans rätt, därigenom vara stark i sin egen och lämna utgången åt Gud”. Egen anmärkning… Idag skulle vi nog säga ”fri konkurrens råder från och med nu”.

Från att staten tidigare med privilegiebrev har gett varje hytta eller hammare ett produktionsutrymme och därigenom egen ekonomisk bärighet så blev det nu fri konkurrens. De företag som låg geografiskt bättre till eller hade andra fördelar med transporter etc slog obarmhärtigt ut de som inte hade lika bra förutsättningar.

Den industriella utvecklingen kom att väsentligt främjas av 1848 års lag om aktiebolag som gjorde att man fick en praktisk form för kapital koncentration. De liberala idéernas genombrott och de stora aktiebolagens bildande är två företeelser som med logisk  nödvändighet har följt de tekniska uppfinningarna i spåren.

Egen reflektion

Efter att ha läst kapitlen i Furuskogs bok flera gånger inkl försök till sammanfattning och konklusion blir det uppenbart. Även jag förstår nu vilka enorma omvälvningar som skedde i samhället under bara några enstaka årtionden under 1800-talet. Inte bara i Värmland naturligtvis utan i hela landet. Gå från monopol och statlig ”planstyrning” av järnhanteringen till fri konkurrens. Bara det! Bildandet av nya företagsformer som aktiebolag och som gjorde det möjligt med ökad kapitalbildning… bara det. Vilken extrem förvandling av samhället och vilken koncentration av ekonomisk makt mot tidigare. Vara ägare till en mindre hytta eller stångjärnsbruk där privilegiet ”helt plötsligt” inte längre hade något värde… Inte undra på att det småskaliga slogs ut.

Det finns även ett annat skeende i samhället som har med omvälvningarna i samhället under 1800-talet att göra och som inte Furuskog tar upp. Den stora utvandringen till USA. Ca 1.5 miljoner av den arbetsföra befolkningen utvandrade mellan mitten av 1800-talet fram till ung 1920 när Sveriges befolkning bestod av runt 5 miljoner.  Flera faktorer kring det men en tror jag var ett ”arbetskraftöverskott” i Värmland som direkt eller indirekt hade att göra med omstruktureringen av järnbruken.  

Källa och länkar

Har mestadels skrivit av, ibland sammanfattat eller komprimerat flera kapitel samt med egna ord tolkat texten och andemeningen från Jalmar Furuskogs doktorsavhandling som blev boken ”De värmländska järnbruken” från 1924. Inga egna slutsatser finns inne i textmassan utan tror och tom anser att han har helt rätt i sina påståenden och skärpta analys. När jag ser eller har en egen vinkling på det Jalmar skriver har jag noterat mitt med ”egen reflektion