Mumblinghammaren och smältsmedjan

En avskrift av bilden nedan som finns uppsatt vid det ursprungliga Bofors bruk

Karlskogabygdens uppkomst och utveckling

Vid Möckeln i trakterna mellan Värmland och Närke bodde vid 1600-talets mitt endast några hundra människor. Då kallades bygden Möckelns bodar. När bergshanteringen började komma igång i Sverige, var Karlskogabygden en mycket lämplig plats. Här fanns gott om vattenkraft i de älvar, som då som nu, rann till Möckeln. I skogarna runt omkring fanns det rikligt med virke till det träkol som behövdes för att smälta ner den järnmalm som fanns att ta upp i de många små gruvorna i trakten. Som mest fanns det 14 hyttor och 8 hammarverk i Karlskoga bergslagsbygd. Bergslag var benämningen på den sammanslutning som förenade de män. bergsmän som ägde tillstånd till drift av hytta, gruva eller hammare. Ett dåtida bolag som både investerade i och fick vinster av järnhanteringen.

När befolkningen ökade på 1600- och 1700 talen så ökade behovet av material av olika slag. ett viktigt sådant material var järn.

Järnframställning

Att framställa järn var och är fortfarande en lång process. Först måste järnet hämtas från ex en gruva. Sedan måste järnet skiljas från den sten som den sitter fast i (malmen). Det gjordes i en hytta som ibland också kallades masugn, Det innebar att blandade malmen med träkol och sedan värmde allt så det blev så hett att järnet blev flytande och då kunde skiljas från stenen, som kallas slagg. Men järnet kunde inte användas direkt eftersom det var skört och sprött. Det kunde därför inte formas till de redskap som man behövde.

För att man skall kunna forma järnet till redskap, behövde man ta bort det kol som genom processen i hyttan blandats sig med järnet. Järnet från hyttan kallas tackjärn, därför att när järnet var flytande så fylldes det i ”lådor” där järnmassan sedan stelnade till ”tackor”. Om man häller järnet i en annan slags form, som gjorts som man vill ha den färdiga produkten så kallas det gjutjärn. Gjutjärn går lätt sönder om man är oförsiktig.

Därför måste man göra på ett annat sätt när man vill ha starka redskap eller föremål. Kolet i tackjärnet måste tas bort så att järnet blir smidigt att smida/bearbeta till de redskap man vill ha. Det gjordes i en smedja. Tackjärnet värmdes upp med hjälp av träkol och samtidigt blåste man in mycket luft/syrgas, vilket gjorde att kolet försvann ur järnet. Samtidigt försvann även den slagg som fortfarande fanns kvar. När allt tackjärn smält ihop till en stor klump, som kunde väga  kg, så flyttades den över till hammaren som sedan genom många slag formade klumpen till ett rektangulärt stycke. Sedan delades detta i mindre stycken som sedan genom att dras genom ett valsverk kunde formas till långa stänger, stångjärn vilka kapades i bestämda längder, som sedan kunde säljas vidare till den som ville göra redskap av järnet.

Det fanns genom århundradena flera olika sätt att göra detta. Ett kallades Tysksmide, ett annat Vallonsmide. Det förekom under flera hundra år och-talet och fram till ister. Lanscashiresmidet kom att dominera från mitten av 1800-talet och fram till 1900-talets första årtionden.

Malmen, skogen och kraften i forsen

De viktiga ingredienserna var som nämnts malm (järn) och skog (träkol), men utan tillgång till vatten i form av en fors kunde ingenting göras. På den här tiden fanns ingen elektricitet så kraften (energin) i det forsande vattnet var oerhört viktig. För att ta tillvara vattenkraften byggde man stora vattenhjul som drevs av vattnets strömning och på så sätt kunde ge den kraft som behövdes. Hjulen drev hamrarna och blästern. Blästern var den pump som blåste in luft i ugnarna, där malmklumpen, smältan, värmdes och formades. Luften bidrog även till att ta bort kolet ur klumpen vilket medförde att järnet blev smidbart, alltså formbart på mekanisk väg. För att säkra en jämn tillgång på vatten dämdes vattnet uppströms i dammar.

I Karlskoga började verksamheten under 1600-talet på denna plats, där du nu står, vid Timsälvens strand. Vid Boälvens fors, nuvarande Timsälven, fick en borgare från Arboga, Paul Hossman år 1646 tillstång, priviledgium av Bergskollegium att anlägga två smideshammare vid forsen, det som så småningom skulle utvecklas till Borfors bruk (Booforsen). Bergskollegium var den myndighet som drottning Christina tillsatte för att bringa ordning i den för Sveriges rike så ekonomiskt viktiga bergshanteringen. Myndigheten blev kvar i ytterligare 200 år.

Under de kommande århundradena utvecklades bruket kontinuerligt under de många dugliga ägarnas styre. En av dem var en kvinna vid namn Sigrid Ekeheim som när hon blev änka 1669 övertog driften av bruket som hon sedan drev i 27 år. En annan var Per Lagerhjelm som bara var 25 år gammal när han 1812 blev ägare till Bofors bruk. Han var utbildad inom bergshantering och intresserade sig för denna på ett vetenskapligt sätt. Det gjorde att han började undersöka om han kunde förbättra produktionen av smidet. Det dåvarande smidet, tysksmidet, hade ofta ojämn kvalitet och krävde stora mängder träkol.

Det nya Lanscashiresmideet kom från England. Metoden kräver högre värme än som man fram till den tiden kunde åstadkomma med inhemskt träkol. Import av stenkol var dyrt. Genom en uppfinning år 1843 av en så kallad vällung som alstrar gas ur trä och sedan förbränner gasen blev Lancashiremetoden ekonomiskt möjlig i Sverige och Norge. Den fick snabbt stor utbredning inom den dåvarande järn- och stålindustrin. Den sista tillverkningen enl lanscashireprocessen skedde i Ramnäs 1964.

Per Lagerhjelms son, Per Erland Lagerhjelm övertog bruket efter sin far och under hans tid utvecklades den sk Boforshärden, en dubbelhärd som medgav större smältor och mindre åtgång på träkol.

Smältsmedjan och mumblingshammaren

Vi vet att 1869 fanns byggnades, smältsmedjan, lanscashiresmedjan på denna plats. Här fanns både enkelhärdar och dubbelhärdar och arbetet i smedjan fortgick dygnet runt, året om med undantag av söndag och några kyrkohögtider.

Byggnaden var stor och verksamheten livlig. Här var ordentligt varmt oavsett årstid. Ugnarna producerade mycket värme, vilket gjorde att smederna behövde dricka vatten i stora mängder. Det vattnet hämtades från kallkällan vid Bäckbacken 350 m bort. Det var smedsönerna eller andra ungdomar som med ok och ämbar hämtade det viktiga vattnet. På vintern kunde det var halkigt efter vägen och svart som natten eftersom det inte fanns belysning. Alltså inget enkelt jobb men nödvändigt. Smederna hade en speciell arbetsklädsel, blaggarnsjorta på kroppen och kaveloxar på fötterna. Blaggarnsskjortan var en hellång linneskjorta som skyggade kroppen. Kaveloxarna var kraftiga träskor, ett slags skyddsskor som skyddade både för värme och eventuellt tappade ting. Det som dominerade allt var ljudet från mumblingshammaren. Den som fortfarande finns kvar på denna plats. Dunket från hammaren hördes över hela bygden dag och natt. Om ljudet upphörde visade det på att något mindre bra hade inträffat. Ordet mumbling kommer från engelskan och det beskriver ljudet från hammaren.

Den stora hammaren lyftes av kuggdrevet, vilket drevs av vattenhjulet och föll av egen kraft ner mot smältan. Marken omkring skakade vid varje slag. Hammaren väger flera ton och slog många slag i minuten. Eldgnistor flög omkring vid varje slag. Ett riktigt skådespel men ett hårt och tungt arbete för alla som deltog.

Arbetet i smedjan pågick fram till 1917 n’är den lades ner på grund av försämrade konjunkturer men främst på grund av modernare förädlingsmetoder som tog död på smältsmidet. 1918 revs smedjan och det som fanns kvar idag är två vattenhjul med en mumblingshammare, murrester och några kvarnhjul från den kvarn som låg knappt 100 meter nedströms vattenhjulen.

Roy 49342464_627545370998739_7703535779707879424_n.jpg
Troligtvis en av mumblingshammarna vid Munkfors bruk. Fotograf okänd. Fotoår okänt. Bildkopia från Roy Palm – Hagfors 
Roy 50308297_2263466607199651_6619946656555073536_n.jpg
Fotograf okänd. Fotoår okänt. Bildkopia från Roy Palm – Hagfors