10 Yngs – Daglöse järnväg

Capture
Bilden kopierad från boken ”Sveriges Småbanor 1802 – 1865”. Författare Ivan A. Bodstedt. Utgiven 1945

Yngs – Daglöse järnväg. Längd 7.1 km. Spårvidd 0.544 m. Fastställelse och plan 22/5 1852. Statslån 72.000 kr. Byggdes 1853. Järnvägen uppgick 1873 i Östra Värmlands Järnväg, sedermera Mora – Vänerns Järnväg

Capture
Häradsekonomiska kartan från 1883-95. Järnvägen är uppbruten redan efter 25 år men järnvägsbanken är i alla fall en stig som är inritad på kartan.
Capture2
Koordinaterna nedan går till vägen som passerar husen som är inringade. Kanske går det att lokalisera hamnen och se om det finns det något kvar…

Capture3

lantmäteriet

År 1851 bildades ett aktiebolag av företagare som var intresserade av att utveckla bergshanteringen. Man ville bygga en hästbana mellan Vinternäset vid sjön Yngen, som var beläget mitt över Persbergs gruvor. Rakt över sjön Yngen. Aktiekapitalet var 24.000 rdr rmt och från Handels och sjöfartsnämnden fick man ett lån på 72.000 rdr rmt. Anläggningskostnaderna uppgick till 95.939 rdr rmt.

Syftet med banan var att skapa en bekväm och billig transportled för den malm från Persberg som skulle vidare söderut. En hel del malm kördes också naturligtvis via denna bana till de hyttor som fanns runt om Filipstad.

Vid Persbergs gruvor fanns samordnade småbanor som ledde ned till stranden vid sjön Yngen. Vagnarna fördes på Persbergssidan sedan ombord på pråmar som hade tågspår. De bogserades sedan över till Vinternäsets lastageplats där Yngs – Daglöse järnväg tog vid.

Information från andra

Anders Möller – Kalmar berättar… I Vinternäset i Persberg ligger en sjunken ”pråm/järnbåt” udden längst upp till höger vid ”N” i Yngen som man ser i din bild ”Karta över Vinternästets lastageplats” från ”Sveriges småbanor” som du har i artikeln om 10 Yngs-Daglöse järnväg. Där ordet ”Sjön” står finns en enorm bananformad vågbrytare som är skapad av stora naturliga stenblock. Toppen av vågbrytaren ligger märkligt nog någon meter under vattenytan. Djupet på utsidan vägbrytaren är ca 5 m och på insidan ca 3 meter.


Capture4
Bild #10 Kopierad från boken ”Sveriges Småbanor 1802 – 1865”.Författare Ivan A. Bodstedt. Utgiven 1945
003_DxO
Bild #09 ”Hamnen vid Vinternäset” Kopierad från boken ”Sveriges Småbanor 1802 – 1865”.Författare Ivan A. Bodstedt. Utgiven 1945
67359566_2321086831345435_2289736572616048640_o
Bild #08. Fotograf okänd. Fotoår okänt. Bildkopia Jan Lambertsson – Filipstad
31043887_2015171892079132_8158960591218671616_o
Bild #07 Fotograf okänd. Fotoår runt 1850-talet. Bildkopia från FaceBook gruppen Filipstad

Malmen som skulle söderut fortsatte sedan båtledes genom Filipstads bergslagskanal, dvs över sjön Daglösen, till sjön Aspen och genom Bjurbäckens kanal och sjöarna Stora Lungen, Öjevettern och ut genom Norsbäckens kanal till Sjöändan. Från Sjöändan ned till Kristinehamn gick det slutligen med Kristinehamn – Sjöändans järnväg.

31131236_2015172002079121_6374154646096707584_o
Bild #06 Fotograf okänd. Fotoår runt 1850-talet. Bildkopia från FaceBook gruppen Filipstad

Ritningar och kostnadsförslag till banan gjordes av löjtnant Clas Adelsköld som även fick i uppdrag att bygga banan. Efter beslut av Kungl Maj:t i mars 1853 började arbetet. Fanns en notis i Kristinehamnsbladet den 20 maj 1853.

”I tisdags började arbetet på Yngs- Daglöse järnvägen med en arbetspersonal av ca 300 man. Arbetet leddes av herr löjtnant Adelsköld och det är beräknat att vägen blir färdig till hösten. Till arbetschef och kassör är herr Chr. Sundin av direktionen utsedd. Arbetarnas avlöning är för närvarande bestämd till  40 sk rgs om dagen men kommer framledes att med dem uppgöras om betingarbete då var och en förtjänar efter sin flit. Detta var också det bästa ty i motsatt fall hade direktionen troligen fått anskaffa dubbel arbetsstyrka för att få vägen färdig till den bestämda tiden”. 

I en annan tidningsnotis kunde man läsa

”Arbetspersonalen är indelad i 26 så kallade schaktman som tillkommer att jämte eget arbete ha uppsikt över de till hans schaktlag hörande arbetare”

Terrängen bjöd på en del problem vid banbygget, bland annat den nästan 300 fot höga höjden mellan sjöarna Yngen och Daglösen och speciellt då den branta uppfarten vid Aborrberget. Här finns en stark förkastningslinje i terrängen som går i ostvästlig riktning och hindrar fortsättning.

I samråd med brukspatron Gustaf Ekman hade man därför planerat att leda banan tvärt utför Abborrberget med ett sk lutande plan. Ett 120 fots fall med lutning 1:3.75 och 450 fot långt med dubbla spår där vagnarna som är fastade i bägge ändar av en lina kunde passera varandra i mitten av planet. Liknande branta bergbanor fanns redan i Amerika.

Det berättas i boken nedan att man stod i klungor och tittade på arbetet med järnvägen. Det fanns en utbredd skepsis mot att det skulle komma att fungera. ”Vagnarna kommer att åka rakt ut i sjön”. Den fungerade dock klanderfritt under de 25 år den användes

50951885_2020523738068414_7404121089674051584_o
Bild #05
51097583_2020524001401721_7097089378219982848_o
Bild #04
51429202_10215547955465491_5418754710293184512_o
Bild #03 En bild på tecknad beskrivning från Göran Persson
60340114_424772374982128_5913976748898254848_n
Bild #02 Teckning av R Haglund. Publicerad År 1875. Bildkopia från Roy Palm- Hagfors

I Bostedts bok (ref nedan) så har Ivan återgett en artikel från tidningen ”Ny Illustrerad Tidning” där 1874 en turist beskriver sina upplevelser vid sitt besök vid järnvägen. Flera intressanta aspekter på artikeln och en av dem är hur stort och mäktigt bygget ansågs vara. Har mer eller mindre återgett ordagrant vad som står i boken, även kommateringen som känns lite överdriven idag…

”Då jag under förfluten sommar gjorde en utflykt uppåt bergslagen och ombord på den lilla ångaren Franz von Scheele nalkades Filipstad, fäste en medpassagerare min uppmärksamhet på en röd byggning uppe på ett på ett högt berg och tillade >Om ni ej varit däruppe förr, bör ni ej försumma att se det lutande planet>. På min förfrågan, vad som menas med lutande plan, förklarade han att <järnvägen går uppför berget> och att man däruppe har , såväl en vidsträckt och vacker utsikt över staden och hela trakten, som tillfälle att se ett egendomligt och intressant ingenjörsarbete. 

Följande dag randades något dyster och hotande med ruskväder, men allt som solen steg, skingrades molnen och dimman, och då vi kl 9 begåvo oss till <faktoriet>, som järnvägsstationen av gammalt kallades, log emot oss den härligaste och friskaste sommarmorgon, en turist kan önska sig. 

57551878_2148636311923822_2298632424843640832_o
Bild #01

Vi satte oss upp på en av de små vagnar, som på järnvägen oupphörligt föra malm från Persbergs gruvor till Filipstad. ´Vagnföraren´gav det ´fyrbenta lokomotivet´ett reelt piskrapp och så bar det av, visserligen ej synnerligen fort i början, ty vi strävade upp för en lutning av 1 fot på 20, men vi hade ingen brådska, sättet att färdas var ovanligt, och man hade så mycket bättre tillfälle att beundra den vackra natur, som på alla sidor omgiver den lilla staden, under det man i en lång kurva småningom höjer sig upp och avlägsnar sig från densamma. 

Vi färdas på detta sätt i början i skritt, men sedan i jämn lunk genom den doftande allé av björkskog, som uppväxt utmed järnvägen, då vid en tvär krök, som banan gör omkring en backe, en underlig syn stod inför våra förvånande ögon. På det avstånd av omkring 1.000 alnar, vi befunno oss, kunde man emellertid ej se annat än en brant backe, som på sned gick uppför berget, och ett par mörka punkter, som rörde sig upp- och utför, samt några lillepyttar, som sysslade uppe på berget, men vad de hade att bestyra kunde ej urskiljas. 

Innan jag riktigt hunnit betrakta allt detta, vore vi framme vid foten av Abborrberget med en förfärlig järnvägsbacke framför oss. Lokomotivet, dvs hästen spändes ifrån, och en fin järntrådslina, som låg på marken och sträckte sig upp efter banan, fästes vid vagnen. Jag höll just på med att torka min lorgnett och bereda mig att stiga av vagnen för att taga tillställningen i närmare betraktande och göra några anteckningar i min anteckningsbok, då en sakta ryckning kändes, och vagnen började , dragen av en osynlig kraft, skrida framåt och uppåt. 

Min första tanke var att huvudstupa kasta mig av, oberedd som jag var på en dylik himlafärd, men min vän höll mig kvar, och dessutom var det för sent, ty vi vore redan högt uppe. Det kändes ej oangenämt, ungefär som man skulle vilja föreställa sig uppfarten i en ballong, det var i ordets egentliga mening upplyftande. 

Jag satt just och njöt som bäst av detta egendomliga sätt att färdas – då, o fasa, en lastad vagn, som troligen av misstag kommit lös, med förfärande fart kom rusande mot oss uppifrån. Ingen räddning syntes möjlig, några sekunder till och vi skulle ligga krossade därnere i avgrunden, men den förskräckliga mordängeln endast sneddade förbi oss, genom en enkel mekanism inledd på ett mötesspår. En minut därefter vore vi uppe på toppen av berget, där vår vagn, sedan den kommit på jämn mark och ej längre bar emot, förunderligt nog av sig själv stannade, så att man kunde kliva ur och se sig omkring. 

Jag kan försäkra att Abborrberget förtjänade ett besök, ty utsikten var storartad och hänförande. 

Uppe på backens krön står spelhuset med sin <spelman> och göra vi nu en titt dit in. Uti detta hus finnes en <linskiva> eller hjul om 7 fots diameter av järn, löpande omkring sin axel och försedd med en enkel stoppinrättning, vilken även tjänar till att moderera hastigheten. Omkring skivan är en järntrådslina av Lesjöfors bruks oöverträffliga tillverkning lindad och går därifrån med sin ena ända till nedre och med den andra till övre delen av det lutande planet. 

Överst på plattformen finna vi slutligen <spelmannen> Magnus Lindqvist, stadigt hållande i hävstången till stoppinrättningen och valkande en kolossal buss mellan tänderna. 

Pass på nu; linans ändar äro redan fastgjorda vid vagnar både uppe och nere. De tyngre, med malm lastade, nedgående vagnarna skjutas försiktigt utför kanten av det lutande planet, linan spännes som en sträng, vagnarna börjar dansa utför och uppför planen – men därefter är allt tyst, och ljudlöst ila nu de tunga lasterna förbi varandra till sina olika bestämmelser.  

Under återresan till staden berättades för mig att över 12 miljoner centner effekter av alla slag på förut beskrivet sätt <spelats> upp – och utför Abborrberget, sedan banan byggdes, utan att någon olyckshändelse inträffat, samt att samma spelman, Magnus Lindqvist, anda från provåkningen hösten 1853 stått på sin planka, klämt sin broms, valkat sin buss och vid avgrundsmaskinens toner låtit järnvägsvagnar med millioner centner dansa på Abborrberget dag ut och dag in, i regn och i solsken, värme och köld.  

Beträffande trafiken på banan kan här meddelas att år 1855 trafikerades banan från den 18 maj till den 26 november, varvid 29.448 skeppund järn, malm och skiffer transporterades. Inkomsterna uppgingo till 6.426 rdr 32 sk bko men omkostnaderna för rörelsen samt underhållet hava erfordrat 300 rdr bco utöver inkomsterna. År 1859 fraktades på banan under tiden den 16 maj till den 16 november 30.872 skeppund stångjärn och gjutjärn samt 67.320 skeppund järnmalm. Inkomsten var 29.051 rdr och utgifterna 25.300 rdr samt behållningen 3.751 rdr. 

Samma år under tiden den 6 maj till den 12 december seglades mellan Filipstad och Sjöändan 37.264 skeppund järnmalm, 35.486 skeppund tackjärn och 21.631 skeppund stångjärn och stål jämt diverse varor. Inkomsterna uppgingo till 15.763 samt utgifterna för under håll och tillsyn av kanalen och slussar till 4.524 rdr. Behållningen utgjorde 11.239 rdr. 

År 1873 försåldes Yngs – Daglöse järnväg till Östra Wermlands Järnvägsaktiebolag och härmed var denna egendomliga bana saga all. Sedan Östra Wermlands järnväg fullbordats, var Yngs-Daglöse järnväg överflödig efter att hava varit i bruk i 25 år och då den gamla <spelmannen> på Abborrberget hade spelat sin sista visa, då har han uppfyllt sin bestämmelse i världen liksom den lilla anspråkslösa hästbanan.” 

Egna bilder

Fototid 190525
Fototid 190525
Fototid 190525
_DSC2937_DxO
Informationstavla vid platsen.
_DSC2938_DxO
Informationstavla vid platsen.
_DSC2942_DxO
Informationstavla vid platsen.
_DSC2948_DxO
Informationstavla vid platsen.

Reflektion

Källor och länkar

  • Jalmar Furuskogs bok ”De Värmländska järnbruken”.
  • Boken ”Sveriges Småbanor 1802 – 1865”.Författare Ivan A. Bodstedt. Utgiven 1945
  • Lantmäteriet
  • Länsstyrelsen i Värmlands län
  • Värmlands museum
  • Anders Möller – Kalmar berättar om platsen utifrån sin hobby som dykare

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s