Kuriosa – ”När morfar drog trälbåten”

Anteckning 2019-09-20 195606
Klicka på kartan för att öppna Lantmäteriets karta över området i egen flik

Har ordagrant skrivit av / återgett vad som står i kapitel 32 i boken refererad nedan

”Ur Hemmets och familjens veckotidning Kvällsstunden, nr 6 lördagen den 9 februari 1980, har en artikel skrivits av teologie Oscar Lövgren, som till vardags sysslar med hymnologi och får räknas som en av våra främsta experter på detta område. Han har skrivit ett 15-tal skrifter och böcker i ämnet psalm och sång och detta förtjänstfulla arbete resulterade i att han 1971 promoverades till teologie hedersdoktor vid Uppsala Universitet.  Han har även ägnat sig åt släktforskning och hans berättelse här om släkten på sin mors sida får betraktas som en utvikning på detta tema.

Vid ett besök i mitt hem den 2 oktober 1987 visade mig Karl Björk, Hagfors, detta nummer av Kvällsstunden. Karl björk håller på med släktforskning vid sina fyllda 86 år. Han är född nära Oscar Lövgrens hem i Forshult på hemmanet Risberg i Norra Råda och känner väl till Lövgrens släkt.

Lövgrens berättelse har med rubriken När morfar drog trälbåten och lyder som följer.”

Varje bygd och varje plats har sitt namn och sin historia. Vanligen har namnet tillkommit som en slags beskrivning på platsen. Min födelsebygd heter av ålder Forsmossen. Södra delen, som är den äldsta, hör till hemmanet Östra Skymnäs, i Nora Råda, Värmland. Norra den hör till Risäters hemman. 

Så långt man av husförhörslängderna kan finna skulle den fasta bebyggelsen har ha tillkommit först omkring 1811. Men det finns så mycket som talar för att tillfälliga boplatser fanns här redan under stenålderstiden.

När Klarälven lämnade sin tidigare fåra genom Rådasjön och bröt sig en västligare fåra, gjorde den vid Forsmossen ett djupt halvcirkelformigt injack i den lösa marken mot öster och bildade en grund och fiskrik sjö. Till denna gick fisken upp från Klarälven, och här kunde man med framgång bedriva fiske, även med stenålderstidens primitiva redskap. Denna sjö har så småningom växt igen och bildat den mosse i vars kant bebyggelsen senare kommit till.

Ett tydligt vittnesbörd om att stenåldersfolk besökt platsen är att man i mossen och kärret, där den lilla sjön en gång hade sitt utlopp i Klarälven, funnit inte mindre än sju trindyxor och en yxa från den yngre stenåldern. En av dessa trindyxor hittade mina bröder, när de på 1920-talet odlade en del av det gamla kärret vid vårt torps övre kant. Dessa fynd är klara vittnesbörd om att folk vistades här redan under stenålderstiden.

Om tillfälliga boplatser här för mycket länge sedan talar ock det namn platsen fått. Av gammalt har den kallats Häbbel, ett namn som kommer av ord som hyble, härbre eller dylikt. Det betyder tillfällig koja, hydda och sådant. I dagligt tal blev det Norra, Södra och Östra Häbbel. I skrift och då även i husförhörslängderna heter trakten Norra, Södra och Östra Forsmossen.

Mitt igenom det stora området, som i mantalslängderna kallas Forsmossen, går gränsen mellan de båda hemmanen Östra Skymnäs och Risäter.

När befolkningen tillväxte och i början av 1800-talet blev stor, måste folk alltmer bosätta sig på små torp ställen under de stora huvudgårdarna. Den sydligaste av de båda småtorpen är Risäter-delen av Forsmossen som kallades bara mossen. Det beboddes och brukades av min morfars föräldrar. Där hade morfar och mormor inte långt till varandra, ty hon hade sitt föräldrahem i det nordligaste av de båda småtorpen. Det var bara en liten dalsänka, som skilde de båda småtorpen från varandra.

På det nordligaste bodde alltså min morfar, Gustaf Andersson (f 1838 d 1917). Han blev gift med Katarina Olsdotter (f 1831 d 1925). enligt husförhörslängden var Gustaf Andersson, liksom sin äldre bror, Håkan ”svag i begrepp”, vilket väl betydde en mindre allvarlig grad av ”mindre vetande”. Han kunde i alla fall arbeta och förtjäna sitt och sin familjs bröd.

Där fanns ett inte så alldeles litet kök och en ganska liten kammare. I köket bodde mormor och morfar samt min morbror Jan-Olov Gustavsson (f 1871 d 1957). I den lilla farstun fanns ett litet utrymme, vilket mormor användes om skafferi, utom då det på sommaren var för varmt och på vintern för kallt.

Den lilla kammaren fick mina föräldrar och deras barn disponera. där föddes tre flickor, som var äldre än jag. När jag också kom till blev det mycket trångt i det lilla rummet, även om matlagningen måste ske i det gemensamma köket.

Självfallet blev det angeläget för far att söka en större och lämpligare bostad för vår familj. Och så blev torpet Södra Häbbel eller Forsmossen ledigt. Vi flyttade dit omkring 1901.

Samtidigt blev far skogsarbetare under Uddeholmsbolaget, som ägde detta torp och annan mark i närheten. en nybyggd stuga ersatte 1903 den gamla. Trots att jag vid denna tid var en helt lite pojke, har jag en del minnesbilder av allt detta.

Jag minns min morfar mycket väl. Han var en liten, något puckelryggig man med ett långt och ganska grått, nästan vitt helskägg. Han hade klart blå ögon. Mormor däremot hade starkt bruna, och det är från henne som jag samt en del av mina syskon och mina barn har fått mer eller mindre av den bruna ögonfärgen.

Min morfar hade aldrig någon sk fast anställning. Och det var ju långt ifrån alla som hade det vid den tiden. En tid var han uppe i berget vid Myra och slog sten. En annan tid var han i Munkfors och ”lade strö” i brädgården.

Om min mor berättade, att hon som ung flicka var med morfar i skogen. De hade ingen såg utan fick, som det hette ”trumma” av det grövre virket. Detta kallades visst också för att tvehugga. Det var annat det än att som nu använda motorsåg.

Några somrar var morfar med om att dra lastbåtar eller pråmar mellan Skymnäsboden och Munkfors.

För att klara järnfrakterna mellan Bergslagens gruvor och Munkfors järnbruk hade man i slutet av 1880-talet byggt en järnvägsstump mellan Björndalsbron-Åsheden och Skymnäsboden. Jag minns mycket väl de många schaktningar man på denna sträcka gjort för denna järnväg, även om nu rälsen för järnvägsspåret för länge sedan var borta.

Och Skymnäsboden passerade jag varje dag under den tid jag gick i skolan. Det var vid Skymnäsboden båtarna lastades. Och härifrån fanns då en vattenväg på närmare två mil. Men tänk vilket arbete med alla dessa nödvändiga omlastningar.

Båtarna på Klarälven drogs fram med långa linor, som var utsträckta från båten till land. På landbacken gick tre karlar och drog båten fram på älven medan en man stod på båtens däck och styrde så att den höll sig ute på öppet vatten.

Hur detta tog sig ut framgår mycket bra av en fin teckning i boken ”Från N Rådabygden i Värmland” (tr i Karlstad 1943 och utgiven av Hagfors Föreläsnings och Hembygdsförening). Denna teckning återges här, trots att den inte gäller båtarna på rutten Skymnäsboden-Munkfors, utan en annan del av det vidlyftiga transportnät som Uddeholmsbolaget hade vid denna tid.

Skanning_20190921

Det har berättats för mig att en järnlastad båt sjönk en natt utanför Skymnäsbodens lastplats. Vid lågvattten kan man än idag se en del av skrovet från den sjukna pråmen. de anställda hade att utan dykarutrustning ge sig ned i vattnet och försöka hämta upp så mycket som möjligt av järnet. Morfar var med i arbetslaget. När han kom upp efter en tur ner i vattnet, skämtade hans kamrater med honom och sade att ”han såg ut som näcken”.

Denna makabra historia ger dock en inblick i de villkor, under vilka man fick arbeta vid tiden före senaste sekelskiftet.

Dessa båtfrakter visade sig snart vara otjänliga. Och när så järnvägen utefter Klarälven tillkom för 60-70 år sedan, behövdes ju inte längre den besvärliga pråm dragningen mellan Skymnäsboden och Munkfors.

Jag skulle önska att jag hade ett foto av min morfar. Men något sådant har jag aldrig sett till. Det var ju inte heller så vanligt bland fattigt folk under hans tid att fotografera sig. Av min mormor har jag däremot ett amatörfoto, som togs omkring 1920.

Det lilla torpstället, som min morfars föräldrar brukat, spolierades så gott som helt i samband med att Forshults kraftstation byggdes 1907-1911. Och det torpställe därintill, som min mormors föräldrar tidigare brukat och som mina morföräldrar övertagit, gick också till större delen förlorat vid detta bygge, för vilken denna mark behövdes.

Just på den nordligaste delen av Forsmossen, alltså den del som morfars föräldrar brukat, uppfördes en stor barack för de många arbetare, som från skilda delar av landet kom till platsen för byggets skull. Det var en stor byggnad i en fyrkant med en öppen gård i mitten.

I baracken fanns en stor köksinrättning jämte bespisningsutrymmen. Där fanns också bostäder för arbetarna. Jag minns att den som hade ansvaret för att skaffa råvaror till all den mat, som behövdes åt allt detta folk. Han hette Pihlström. Åtminstone en gång fick jag följa med honom i bygden, där han köpte upp kreatur för slakt. Jag var då med som påfösare.

Naturligtvis var det mycket bråk bland alla de olika typer av folk som kom till arbetsplatsen och bodde i baracken. Men vi som bodde alldeles i grannskapet blev dock aldrig ofredade.

Jag såg själv och hörde om en jätte till man bland dessa arbetare. Han kallades Stora Lasse och bar det namnet med heder.  Men trots sin storlek och styrka ofredade han aldrig någon. Såvitt jag förstår var han nog den saktmodigaste av alla.

Jag har ett mycket klart minne av kung Gustav V:s besök vid Forshults kraftstation. Enligt svar på min förfrågan till Uddeholmsbolagets kontor i Uddeholm ägde detta besök rum på försommaren 1912. Jag hade en del arbete vid kraftstationen på den tiden och minns därför alltsammans så väl.

En liten lövad plattform gjordes i ordning för själva mottagningsceremonin.

Kungaparet skulle komma med ett litet tågsätt, som skull gå på den lilla järnvägsstump som 1907-1908 byggdes från Myra järnvägsstation till Forshults kraftstationsbygge.

Det lilla tågsättet med lok och två vagnar förde kungaparet. Övriga gäster och bolagsherrarna kom också sakta nedför den långa och rätt branta slänten. Men innan tåget kom fram till den fint ordnade och väl lövade plattformen blev det en liten sättning i underlaget så att följet måste gå till fots de kanske hundra meter som återstod.

Drottning Viktoria och hennes närmaste sällskap hade dock valt att stanna kvar i sin vagn på tåget. Sedan kunden besökt kraftstationen, återvända han till tåget. Men av fruktan för ytterligare sättningar i banvallen hade tåget kört ett hundratal meter längre upp än som tidigare var planerat.

Då kungen hade tagit plats i sin vagn och tåget skulle avgå, sökte sig skogvaktare J.G Åslund få de närvarande att utbringa ett fyrfaldigt leve för majestätet. Det blev dock ett rätt svagt hurrande. Det berodde nog närmast på att folk på den tiden inte var så vant vid sådant.

Bland de ortsbor som stod vid tåget fanns också min morfar, som gjort sig färdig att be kungen om en slant. Men han hölls tillbaka av bolagets folk så att han inte kom kungen så nära.  Det har berättats för mig att morfar fick en slant av den av bolagsherrarna, som motat bort honom. Detta var morfar inte nöjd med, ty han menade att om han bara hade fått komma fram till kungen skulle han ha fått en större slant.

Naturligtvis hade morfar det ganska fattigt. Men det var nog hos honom mer en fix idé, som han lät komma till uttryck. Men han och mormor hade varken pension eller socialt understöd av något slag. De hade det lilla torpet, som väl gav något. Men det mesta av torpets jord togs i bruk för kraftstationsbygget och för transporterna dit. De hade dock en ko och ibland en gris. 

Jag minns min mormor, då hon barfota snabbt traskade omkring ännu då hon var omkring 90 år. 

På våren 1916 svämmade Klarälven över alla sina bräddar. Jag, min far och en bror hade hela dagen arbetat i skogen med pinnvedshuggning. Innan vi slutat dagsarbetet hade vi bud efter oss att komma till Säterängen och hjälpa till med att förstärka invallningen så att älven inte skulle dränka åkrarna vid älvens kant. Vi arbetade med detta hela natten, och det gick bra att klara vallarna. 

När vi kom hem på morgonen, hade vi bud efter oss att komma till Mossen, där vattnet höll på att svårt underminera morföräldrarnas stuga och störta den i älven. När vi kom dit hade skorstenen redan plockats ned och nu skulle själva stugan med hjälp av långa runda slanor rullas längre in från älvkanten. 

Arbetsledare var mångkunnige Olle i Falla eller Olof Östlund. Han var far till den elmontör Verner Östlund, som jag har haft god hjälp av vid utarbetandet av den här artikeln. 

#17 på sidan ”Äldre bilder – Edebäck” som visar översvämning vid Kroppheden 1916 får illustrera hur omfattande den var. Fotograf okänd. Fotoår okänt. Bildkopia från Roy Palm – Hagfors

Denna lilla stuga stod sedan kvar till början av 1940-talet då den revs och blev bränsle i värmepannan vid Myra Ålderdomshem. Och på tomten uppfördes nya bostäder för kraftstationens maskinister. 

Torpet i Södra Häbbel bestod av en mångfald små kullar omväxlande med små dalsänkor. Mitt igenom ägorna rann en aldrig sinande bäck. Små åkerlappar fanns odlade så att mina föräldrar kunde föda två kor. 

De köpte dock varje vinter en del foderlass från Fryksdalen. Men far och vi barn odlade upp alla tänkbara bitar så att vi till slut hade foder åt fyra kor, utan att behöva köpa något utifrån. 

Men nu är all vår tidigare åkermark skogsbeväxt. Och där bäcken mynnar ut i Klarälven har bävrarna slagit till och gör sig goda dagar. Så kan det på en plats förändras på bara en mansålder.  

Vår i början på seklet nybyggda stuga har nyssnämnda Verner Östlund, köpt av bolaget och bor där med sin familj. 

De närmste omständigheterna kring min morfars död har jag själv intet minne av. Men en del detaljer har jag fått genom mina yngre syskon och genom nyssnämnda Verner Östlund, som var närmaste granne till min morföräldrar. 

En kall vinterdag i slutet av 1917 hade morfar varit ute på torpet och av någon anledning också kommit till källaren, som fanns strax norr om stugan. Där hade han, gammal och skröplig som han var ramlat ner och själv inte kunnat ta sig upp. Han hade ropat på hjälp, men det dröjde ganska länge, innan hans belägenhet observerades och han fick hjälp. 

Nämnda Verner Östlund, som då var knappt sju år gammal, har ett initierat minne av denna händelse. Hans mor, fru Elin Östlund, som var närmaste granne till min morföräldrar, hade fått bud efter sig att hjälpa till vid sökandet efter den försvunne mannen. Så berättar Verner om detta: 

Jag var just i den åldern så jag skulle hänga med överallt och hålla mor i kjolen. Men när vi kom till Mossen, som vi kallade stället, hade de fått tag på honom så han kom in samtidigt som vi kom dit. Han satte sig då vid bordet, och det lät som han skulle slå med träpinnar då han lade händerna på bordet, så förfrusna var de. Han låg väl några dagar, men var väldigt dålig. 

De hade en stor grå katt, som brukade ligga i sängen hos din morfar. så kom min mor och jag och skulle titta till din morfar. När vi kom in ville katten ut och vi släppte ut honom. Om en stund undrade Katarina på att katten inte ville in igen. 

Jag öppnade dörren, men ingen katt syntes till och inte kom han in. då tittade jag i sängen, men ingen katt fanns där heller. Men när vi tittade närmare på din morfar, såg vi att han var död. Det var därför katten gick ifrån honom. Och han kom inte tillbaka så länge vi var där.

Detta var den 2 februari 1917. Söndagen den 11 februari skedde begravningen. Men före den hade ålderdomshemmets i Myra föreståndare, herr Booth, varit i morfars hem och läst ut den döde, som det hette. 

Denna sedvänja, som väl nu i allmänhet är bortlagd, fanns det väl i och för sig inget att anmärka på. Men man kan vara betänksam mot beteckningen läsa ut den döde.  Bakom den beteckningen låg utan tvivel en uråldrig magisk föreställning om att man borde försäkra sig om att den döde inte skulle gå igen i det gamla hemmet. 

Högmässan på morfars begravning hölls i skolsalen, det det var för kallt att värma upp den stora kyrkan vid denna årstid. I begravningsföljet var det fem hästar. Antalet hästar vid begravningen ansågs vara ett mått på den aktning och vördnad folk kände inför den bortgångne och hans anhöriga. 

När man på det sätt vi nu har gjort sysslat med fäders historia och tänker på alla deras strävanden och deras myckna arbete under hårda villkor och knappa tillgångar, undgår man inte att tänka. Hur kunde de under dessa förhållanden stå ut?

Och ändå var de såvitt man förstå, inte så knotsamma som folk är nu och med de betydligt större tillgångarna och inte på långt när så tungt och hårt arbete. Men de gamla lade en grund, som vi nu har anledning att berömma oss av. 

//Oscar Lövgren

Reflektion

Intressant att läsa om perioden innan båtarna Bylgia och Stjern drog pråmarna ToR Munkfors.

Källor länkar

  • Kvarnäsbygden i Norra Råda socken under 150 år. Författare Arne Englund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s