Äggruvorna – Filipstad

_DSC6862_DxO2-1

Har åkt här många gånger – sett skylten och passerat. Om man kommer från Nordmarkshållet ligger gruvan alldeles bredvid landsvägen på vänster hand strax innan man kommer fram till Finnshyttan. Denna gång gick jag fram

Tidsperiod: Mitten av 1600-talet eller kanske något tidigare fram till 1896

Har försökt ordagrant skriva av texten på den mycket solblekta info skylten….
Äggruvorna

Ända fram till början av 1600-talet hade den svenska järnhanteringen utvecklats relativt sakta och huvuddelen av tillverkningen hade karaktär av allmogenäring. Nu ökar emellertid efterfrågan med nya exportmarknader och höjda priser. I mer än 200 år kom stångjärn att utgöra vår förnämsta handelsvara. 

Det är under 1600-talet som Värmland ges sin klassiska struktur som näringsgeografisk provins med gruvor och hyttor i öster och järnbruk i väster. Mot slutet av 1600-talet svarar Värmland för ca 20% av den svenska produktionen. 

Här vid Äggruvorna finns idag elva gruvhål, tolv skrotstenshögar samt en husgrund. 

Gruvhålen är mellan 3 och 20 meter breda och upptill 50 meter långa.

Skrotstenshögarna är som namnet antyder malmfattiga och oanvändbara delar från det brutna berget. De är mellan 6 och 60 meter stora och upp till 4 meter höga. Storleken på skrotstenshögarna talar för att ansenliga mängder järnmalm brutits här. Förutom högarna är grunden till huset bygd av skrotsten och dessutom har en stenmur av skrotsten lagts upp som en gräns mot den odlade marken i öster. 

När fyndigheterna i Äggruvefältet upptäcktes är inte bekant. De omnämns första gången 1688 i ett tvistemål om en nyuppfunnen skärpning (försöksbrytning) vid Äggruvan. Därför måste gruvan vara äldre. Vid 1684 års bergsting tvistades om ett av Christoffer Geijer inköpt gruvrum i norra Äggruvan. 

Vatten var ett stort problem. 1738 inmutades Plåtgruvan (söder om Skraggegruvan) men redan 1739 påträffades en vattenåder ed så stark vattenföring att arbetarna måste lämna verktygen i gruvan och med stor hast bege sig därifrån. 

Endera var alltså gruvan fylld av vatten så att man av den anledningen inte kunde bryta någon malm. Eller också saknades vatten att driva vattenhjul och konster. Det senare problemet löstes 1890-91 genom att firman Wockatz & Comp, Göteborg byggde en elektrisk överföring från Finnshyttan. Generatorn var på 30 hästkrafter och motorn vid gruvan på 20 hästkrafter, mer ansåg man sig ej kunna överföra med de två 7-trådiga kablarna över den 2.375 meter långa ledningen till Äggruvorna. Detta var den tredje elektriska energiöverföringen vid gruvfält i Sverige. 

År 1896 upphörde gruvbrytningen. den elektriska ledningen utarrenderades ett tiotal år till Hulttjärns gruvbolag och såldes sedan som skrot. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s