Hyttor, hammare och manufakturverk under den vattendrivna perioden
Träkol och milorna
På en bild längre ned på sidan som är fotograferad vid Monica Zetterlund museét står följande ordagrant…
Kolmilan
Kolmilor finns runt om ute i skogarna och många sysselsätts, bl a arrenderande bönder som har skyldighet att framställa kol till markägaren.
Kolmilan är en hög av ved som täcks med jord, torv, gräs och sand. Den tänds men får bara pyra och förkolningen av timret sätter iång. Om milan börjar brinna blir träet värdelös aska istället för träkol. Kolarna passar milan noga dag och natt under veckorna som de bor i kolarkojan.
Med kolryssa dragen av flera hästar fraktas kolet ut ur skogen. Nedan syns en sådan som finns vid Brattfallet, Halgån, norr om Hagfors.
Träkolet som ur utvinns ur milan värmer hus men används också i masugnar och härdar. Kolet är fritt från svavel och fosfor och betyder mycket för den svenska järnhanteringen. 1.5-2 ton träkol behövs för att producera varje ton tackjärn. Vid mitten av 1600-talet producerades i Sverige ca 25.000 ton tackjärn/varje år.
Kompletterande information från andra
Egen reflektion
25000 ton tackjärn årligen fordrade således upp emot 50.000 ton träkol. Till den volymen får läggas den träkol som användes vid alla hamrar och smedjor. Träkolens volym kontra vikt har en faktor på mellan 1.5-2. Det innebär att upp emot 100.000 m3 träkol producerades årligen. Dessutom förmodligen i underkant! Inte konstigt att skogen höll på att ta slut. Är det ens möjligt? Hur många jobbade egentligen sammantaget med att skapa och transportera träkolen.
Har också fått reda på att träkolen inte kunde transporteras hur långa sträckor som helst. Den skakade omkring på släden och blev vid för långa transporter för pulvriserad och obrukbar. Det gjorde att milorna inte kunde anläggas hur långt som helst från hyttor och hammare för att sedan transporteras långa sträckor.